Då jag satt i bussen så började jag tänka på hur det var i lågstadiet och hur det är nu i högstadiet. I lågstadiet så i 6:an så var inte jag inte direkt den som personerna tyckte om? jag vet inte varför,jag funderade varje dag ''varför blev jag inte behandlad som alla andra flickor i klassen''.Pojkarna ignorerade mig och vissa flickor,det fanns 3 pojkar som var snäll mot mig,och som accepterade för den jag var, och 2-3 flickor som accepterade mig precis som jag var. I skola var jag inte den tystaste jag tyckte om att skratta och attt ha kul, jag pratade nästan helatiden. Jag kom bra överens med lärare jag hade lätt att tala med folk, om någon i klassen inte vågade säga nånting ått lärarna så var det jag som fick gå till läraren och säga. Jag var inte blyg för att säga det jag ville. Men enda problemet jag hade i skolan (ämnen)  var att jag inte kunde koncentrera mig så därför blev inte prov det bästa ( prov t.ex hissa ,bige allt man måste läsa till) men finsk och eng gick hur bra som helst . Men iallafall då 6:an var slut så var jag överlycklig, bara att tänka yes nu slipper jag allt . Sommarlovet var jätte kul, sen började sursik jag visste inte hur det skulle bli om alla som ignorerade mig skulle göra samma sak. Efter 3 veckor i skolan så alla pojkar som ignorerade mig i lågstadie började tala med mig sitta brejver mig i bussen osv , som om allt som har hänt i lågstadiet skulle bara ha försvunit ur deras huvud samma med flickorna. Nu är jag jätte bra kopis med alla flickor och pojkar och jag är nöjd över att vi alla kan vara vänner. Det som har varit har farit.